Intervju med My Bark om träning vid stressrelaterad psykisk ohälsa och utmattningssyndrom

Vill du berätta kort om vem My är?
Jag är 37 år och jobbar som marknadskommunikatör och Art Director på ett belysningsföretag för tunga fordon. Jag bor tillsammans med min man Mikel och katten Grädden i centrala Göteborg.

Hur länge har du arbetat med Aktivitus och Tove som din coach? Hur ser ert samarbete ut?
Jag började samarbeta med Tove förra våren/sommaren. Jag gillar att träna och utmana mig själv men pannbenet var oftast starkare än vad jag fysiskt och mentalt klarar av vilket gjorde att jag ofta var sjuk och skadad. Jag ville hitta en mer hållbar träningsnivå och där har Tove varit otroligt bra. Hon funkar lite som broms och har en filosofi som fungerar i livspusslet.

Vad har du för träningsbakgrund? Och vad har du haft för mål med din träning?
Som tonåring spelade jag otroligt mycket golf och tävlade runt om i Sverige. Efter studenten flyttade jag till Texas för att studera på college och spela golf för skolans damlag genom ett stipendium. Jag har aldrig varit bra på uthållighet men tyckte det var så roligt när jag och en golfkompis bestämde oss för att göra Tjejklassikern för 2 år sedan. Fördelen när man är ny på något är att motivationen är enorm och framstegen blir rätt stora på kort tid. Dessutom upplevde jag att det är extremt lärorikt att vara nybörjare i en sport och man blir otroligt ödmjuk för situationen. Jag gillade att träna flera olika grenar och upplevde att det var mer hållbart för kroppen än att jag bara spelade golf, eller bara gymmade, och jag hittade framförallt simningen och cyklingen som personliga favoriter.

Vill du sätta ord på vad som hände i höstas?
I höstas tog det stopp helt enkelt. Jag hade haft ett intensivt år bakom mig på jobbet och hade flaggat både på våren och efter sommarsemestern att vi måste minska belastningen om jag skulle orka. Vi är ingen stor marknadsavdelning utan jag är den som jobbar heltid och sedan har jag två marknadschefer, en i UK och en i Sverige, vardera på 50 resp. 70%. I USA, där en tredjedel av bolaget ligger, är det VD:n som lämnar önskemål om marknadsaktiviteter. Det finns helt enkelt inte någon jag kan lämna videoredigering, hemsideuppdatering, konceptutveckling, trycksaksproduktion, formgivning etc. till. Balanserat med det hade jag tränat för mycket under vintern och var bra sliten och förkylningar avlöste varandra. Jag var oftare sjuk än vad mina brorsbarn var som går på förskola. Jag var sliten och det spelade ingen roll hur mycket jag sov, jag kände mig aldrig utvilad ändå.

När Tove och jag började samarbeta i början av sommaren, gav det ett lyft och jag tyckte att jag mådde bättre. Jag genomförde träningen och kände mig mer som mig själv igen även om jag hade svårt att släppa tankarna på jobbet. Träningen blev andningspausen i jobbkarusellen.

Så efter sommaren visste jag att det skulle vara mycket och både jag och min chef var medvetna om belastningen men att den skulle ta slut efter årets sista mässa i november. Det vi inte visste då var att han skulle drabbas av en nervsjukdom, Miller Fischers syndrom, och vistas på sjukhus i en månad och sedan vara sjukskriven. Min kalender, som redan var full, blev överfull och jag minns samtalet som kom en lördagsmorgon och det var som att någon la hela jorden på mina axlar. Jag ville visa att jag klarade av att rodda mer eller mindre en marknadsavdelning på ett globalt företag själv.

Det hemska i kråksången är att trots att det mailades ut om att inget utom de absolut nödvändiga uppgifterna fick nå mig så hjälpte det inte. Jag kände mig som ett jagat djur, fast i en fälla och det hjälpte inte att springa fortare. Jag kom på mig själv med att äta frukost framför datorn, skippa fikan, på lunchen åkte jag till gymmet 2 dagar i veckan och resten av lunchtiden var snabbt ner till matsalen, värma maten, stirra som ett kolli ut i tomma intet och för att sedan slänga i mig maten på 5-10min och återvända till att göra listan. Jag tror att alla såg vart det barkade men ingen verkade hitta nödbromsen, allra minst jag.

Mentalt tänker man “bara en vecka till, bara en dag till”. Att man där och då ska inse att man måste sänka ambitionen, kraven och prestigen är extremt svårt för en prestationsmänniska som mig. Dessutom har ju alla andra vant sig vid att man svarar snabbt på mail, är bra bollplank och samtidigt brukar leverera på hög nivå – ja, då är det svårt för andra att sänka sina krav också.

Det kom en helg och jag var sjuk igen och det spelade ingen roll att jag vilade. Sträckan till soffan på 20 m var som Mount Everest och huvudet snurrade som att lägenheten hade samma syrehalt som på toppen av samma berg. Det var då min man Mikel sa, du är inte sjuk. Du är utbränd. När han sa det tänkte jag: Äntligen! Någon som bekräftade det jag tänker. Men jag var ju ändå tvungen att göra klart den där animationen till videoväggen på 2×2 m till mässan. Mindre än en vecka kvar och vi kunde ju inte ha en tom, svart vägg som ekade tom. Jag satt och grät under hela onsdagsförmiddagen som var fylld av möten. Mikrofonen var mutad och jag lyckades haspla ur mig korta svar när det krävdes och skyllde på att jag lät konstigt p g a förkylningen. Samma eftermiddag bokade jag tid till vårdcentralen för att be om att bli sjukskriven. Jag fick en tid 2,5 vecka senare.

Hur det blev med filmen? Givetvis klippte jag klart den. Det tog dubbelt så lång tid än vad det brukar och tårarna strömmade ner för kinderna utan att jag kunde stoppa det. Fredag eftermiddag checkade jag ut.

När jag väl fick träffa en läkare så var det inget snack. Jag skulle sjukskrivas. Punkt slut. Jag fick sömntabletter, eftersom jag kunde vakna på natten flera gånger och jag fick ångestdämpande tabletter som skulle göra att jag slappnade av och som skulle göra att huvudet inte gick i spinn med alla tankar. Tankar om att jag var svag. Jag var klen. En riktig mes som inte klarade av att göra mitt jobb. Första helgen var det värst. När man väl börjar slappna av är det som man öppnar Pandoras box. Jag hade ångestattacker och kände hur jag hyperventilerade. Grät och sov om vartannat samtidigt som jag kände mig drogad. Tabletterna är inte starka och skulle jag ta en idag hade det inte hänt mycket, men där och då så var det beviset på hur slut jag var.

Träningens betydelse för My under utmattningen?
Efter ca 1 vecka från att läkaren sjukskrev mig började jag göra mina träningspass igen. För många av er skulle det inte anses som träningspass, men där och då var 30min rull på cykeln nog för att behöva sova på eftermiddagen. Jag tror att det är lätt att tänka att “den här mesträningen kommer inte ge mig något”. Men jag hävdar att det är fel! Träningen är en del av min identitet och skulle jag inte röra mig alls så skulle jag sannolikt känna mig ännu mer värdelös än vad jag redan gjorde. Dessutom gillade jag känslan av att ha något att hänga upp dagen på. Vägen tillbaka hade antagligen varit längre, jag hade varit sjukskriven längre och jag hade antagligen hamnat i en depression, vilket är rätt vanligt i samband med utmattning, om jag inte hade tränat. Tove agerade psykolog, medmänniska och coach i ett och vi stämde av varje vecka om hur det kändes med träningen och livet. En otroligt viktig del i mitt tillfrisknande. Simning, löpning, cykling snurrades under veckan men alla pass kortades ner eftersom återhämtningen är/var viktigast och intensiteten fick inte överstiga Z2.

Så mår My idag
Idag mår jag väldigt mycket bättre och det är till och med vänner som sagt att nu är gamla My tillbaka. Jag började jobba igen i januari, efter ca 3 mån sjukskrivning och jobbmängden ökar ungefär med 25%/månad efter avstämning med läkare. Under tiden så har jag också gått hos en psykolog vid ett par tillfällen för att lära mig hur jag inte ska hamna här igen. Detta är något som provocerar mig något oerhört! Visst att jag är en prestationsmänniska och gärna ger allt och lite till. Men var är företagets ansvar? De borde lära sig att inte utnyttja ambitiösa och drivna personer. Se över arbetsbelastningen överlag och se vad olika personal behöver!

Jag ställde ett ultimatum för att komma tillbaka. Det skulle anställas en marknadsansvarig i USA och det skulle tillsättas en produktchef. Vi kan väl säga att det inte riktigt blivit några positioner tillsatta men andra har tagit över ansvaret. Alla är väldigt försiktiga med att ge mig uppgifter, vilket passar bra för då hinner jag med det jag ska göra. Dock upplever jag att förståelsen för vad vårt arbete på marknadsavdelningen innebär är lika obefintligt som innan. Snäva deadlines gör mig stressad eller om mötesbokningar trillar in en efter en under en eftermiddag. Men jag har blivit bättre på att säga ifrån att nu är kalendern full eller att jag måste få tid att göra uppgiften också. Sedan är det ju guld värt att stänga av aviseringar på dator och mail, för att inte tala om olika fokuslägen på telefonen. Varför gjorde jag inte det tidigare?! Hett tips!

Tips från My till dig som känner att du närmar dig behovet av nödbromsen eller är sjukskriven
Det är en superkraft att inse sina begränsningar lika mycket som att vara superwoman eller superman. Livet är för kort att vara alla andra till lags. För vem pushar du dig? Oftast när man öppnar sig om vad man upplever eller har varit med om så är det betydligt fler än du tror som varit i samma situation. Var snäll mot dig själv och fundera över: Vad tycker jag är roligt?